För ibland händer något märkligt i en teater. En sorts kollektiv sinnesförskjutning. Någon säger: men tänk om vi ändå...
Och plötsligt är det ingen som längre frågar om det är rimligt. Bara om det är möjligt.

Det är det här Sawdust Symphony handlar om: människans lust att skapa, trots motståndet. Visionen som vägrar anpassa sig efter rummets begränsningar. Arbetets tragedi och dess tillfredsställelse. Kort sagt: exakt det som gör att en liten teater i Uppsala bestämmer sig för att ta in en föreställning som egentligen inte får plats.
Rent praktiskt innebär det att vi bygger om. På riktigt.

Vår ljustekniker Mikael Lindqvist sammanfattade det lakoniskt under ett av de första tekniksamtalen:
”Vi kommer troligtvis behöva montera ned tre rader samt minst två meter scen för att få plats med deras scen. Sen får vi se hur vi hanterar allt sågspån och lim som ingår i föreställningen.”
Det är ett citat som säger mer om teater än många programtexter.
Vi monterar alltså ned publikplatser. Vi kapar scen. Vi tar höjd för sågspån i utrymmen som normalt sett inte är sågspånsklassade. Allt för att ge plats åt en föreställning som kräver sitt utrymme – fysiskt, konstnärligt och mentalt.
Varför?
För att det här är varför Reginateatern finns.
Inte för att allt alltid ska passa.
Utan för att ibland låta det som inte passar ta över rummet helt.

Sawdust Symphony spelas den 18 februari.
Det är enda gången. Enda platsen i Sverige. Och ja – det var kanske lite galet att säga ja.
Men det är  ju så allt börjar.